För första gången

på länge kan jag känna att jag verkligen fått bra hjälp av en vårdcentral.
Jag fick ett samtal från bredbyn vårdcentral 25 i 4 och då sa dom att det fanns en ledig tid halv 4 så om jag kom direkt så skulle det gå bra, så det blev bara att stressa dit.
Fick träffa en väldigt bra läkare som jag verkligen kände förtroende för, har varit på den där vårdcentralen förr och det sluta i skit och ingenting. Men idag var det annat.
Han böjde o kände igenom mina knän men kunde inte hitta nåt speciellt förutom att ja va väldigt stram i musklerna i vänsterbenet än fast benen vilade när jag låg ner.
Blev mycket prat om allt kring benet och han lyssnade och förstod min situation. Så jag fick utskrivet medicin som jag ska äta i 10 dagar och så sjukskrev han mig i 10 dagar till att börja med. Så ska vi utvärdera när 10 dagar har gått och se hur det känns då.
Det var så skönt att gå ut därifrån och verkligen känna att jag fått hjälp och att det gav mig nåt!

Så för första gången sen jag föddes så är jag sjukskriven. Jag har klarat mig hittils i många år, kanske beroende på att jag mest ignorerat allt, allt är en del av mig och jag fortsätter kämpa och ger inte upp. Men nånstans har vi alla en gräns, och jag har dragit den nu. För när mina knän gör så ont att jag inte kan stå eller sitta, utan måste ligga raklång, då är det inte vidare roligt.
Läkaren idag pratade om att cykla är bra träning, men där fick han mothugg för det är nåt jag verkligen inte kan, då kan jag inte gå på kvällen, mina knän bär mig inte då, så där fick han fel.

Vi snackade även en hel del om artros, skrapning av leder, steloperation osv. Och han sa ju att en steloperation innebär ju att du får en haltande gång osv och det kanske inte är så roligt. Men då sa jag att då är frågan, att för mig känns det enklare att leva med en haltande gång och en stel fot och slippa värken, än att gå med ständig värk som med tiden bara blir värre o värre, för bättre blir den aldrig så länge ingenting görs. Och då sa han också att det är ju svårt för han och alla andra att sätta sig in i en sån situation med så mkt värk och förstod helt mitt sätt att tänka. Han sa att för de som inte har det själv, är det svårt att säga vad man ska göra.

Ikväll kom även Sandra hit och hjälpte mig sätta upp beteshagen och den hjälpen uppskattas verkligen, underlättade verkligen för mig! :) Så tack än en gång! :) Hon ska även vara hästvakt under min minisemester i Gällivare :D

Hästarna var så glada när vi öppnade upp till betet och dom drog ett x antal galoppvändor runt, såg så himla nöjda ut :)

Hästarna har alltid, ändå sen jag var en liten barnknodd, varit en stor hobby och intresse för mig. Och sen 13 år tillbaka har jag alltid ägt egen häst och tagit hand om andras. Hästarna har varit terapi för mig när jag haft det jobbigt i livet och foten har varit emot mig. Inte alltid jag kunnat träna dem, men att bara få hänga i stallet och va dem nära, har gjort mig starkare och fått mig att orka mer.
Hästarna är en del av mig, och det kan ingen någonsin ta ifrån mig, lever man med mig, lever man med hästarna. Att ta bort hästarna ut mitt liv, då tar du bort en del av mig. Sen att jag inte alltid kommer att ha häst, det kanske jag inte har. Men hästarna finns alltid hos mig och kommer alltid hålla på med dom på nåt sätt.
Hästarna är en del av mig, och det får man bara acceptera.

Min fot är en del av mig, allt värk som den för med sig är en del av mig. Det kanske inte alltid är så lätt för mig alla gånger jag har värk och får avstå en massa, ibland måste jag säga nej till saker som jag känner att jag inte orkar eller klarar av för stunden. Och förstår man inte då min sitaution, då förstår man inte mig och kan inte sätta sig in i min situation. Men att titta snett på mig, eller dömma mig för det, är rent ut sagt förjävligt. Att bli skrattad åt, och att alla dömmer en för nånting dom inte vet ett skit om, det är jag van. Men det dom inte kan förstå är hur det tar på mig som person, hur jag mår av det och hur jag mår av allt runt omkring.

Jag har ställt upp för dig så många gånger när jag egentligen inte klarat av det, men eftersom du inte gett upp så har jag bara gjort det för din skull, jag har bitit ihop mot den värsta smärta och bara sett glad ut.
Det är slut på det nu, jag kan inte göra allt än hur mycket jag vill eller andra vill. Kan dom inte förstå mitt nej, att jag klarar verkligen inte detta, då ska man inte umgås med mig heller, för då accepterar dom mig inte för den jag är. För det är såhär mitt liv är.

Att leva som jag gör och med de problem jag har, har gjort mig till en starkare person, jag får kämpa mer än andra och har ofta motgångar. Men jag har lärt mig se dom ljusa stunderna i livet och verkligen ta vara på dem. För jag vet att morgondagen är aldrig den andra lik.

Att höra en mening som att ja jag vet hur det är att ha värk och dom som jämför med när dom snubblat eller trampat snett och har ont tillfälligt, dom vet bra lite!! Det är nästan skrattretande när man hör personer jämföra med det. Tragiskt!

Jag tänker ta några dagar nu att ägna ute i ingenstans, med mina bästa vän och två killar. Där ska jag bara må gott, känna lugnet och bara vara.
Jag är jag, jag är stolt över den jag är, och det kan ingen nånsin ta ifrån mig! Genom åren har jag blivit starkare och det är få saker som får mig nedtryckt nu, jag är van vid så mycket!

Jag lever mitt liv, jag gör precis som jag vill och jag är fri, det kan ingen ta ifrån mig. Jag tänker på mig och vad som är viktigast för mig.