Nervös

Idag har varit en bra dag, har varit på arbetsförmedlingen och fixat klart med en del papper inför sommaren o hösten, och än om det inte skulle bli som jag har tänkt i höst, om jag ej kommer in, så finner jag en annan väg att välja så det blir bra, vilket som så känns allt bra!
Sen var och o Sofia hos Deli och körde henne bara en kort bit, jag ville se så vagnen o selen passade, och allt var såå bra! Jag kände mig så glaaad!
Nu är vi verkligen pågång och inget kan stoppa oss nu, vi tre är ett oslagbart team. Vi har våran team låt, alla får passa sig när vi ska fram! :)

Har bokat in en privatlektion imorgon på Golden, och jag är rakt nervös. Det är sååå längesen jag red "riktigt" och jag är inte där för att lalla runt, utan jag ska minsann ha ut nån av lektionen, och det vet Lena :) Sen hoppas jag att jag o Sofia tar en uteritt på fredag! :)

Har fått en tid i Umeå också, dock blev jag förvånad då jag ska träffa samma läkare som tidigare, och jag vet redan vad hon tycker. Och som jag fattade läkaren skulle jag få träffa en kille. Men som mamma hade fattat det så jobbade han inte på ortopeden, så han kanske kommer vara med på denna träff, vilket jag hoppas!

Dock blev det väldigt nära, om ca tre veckor ska jag dit. Har bestämt mig att tiden innan dess ska jag skriva en smärt dagbok och har bestämt mig för att ändå pressa foten och se vad jag klarar av osv. Och nåt jag vill veta är om en operation skulle misslyckas, vad händer då? För det gäller för mig att väga för o nackdelar med allt. För jag orkar inte fortsätta såhär.

Allt känns så bra, nästan för bra, känns som om jag bitvis svävar fram, men i samma veva känns det som om vilken sekund som helst skulle jag bara kunna ramla ihop och ge upp, den känslan skrämmer mig lite, jag är rädd, rädd för att misslyckas med allt, rädd för att inte klara av nåt och bara falla, rädd för att en dag stå där ensam och inte ha kommit någon vart.

I samma veva ger Sofia mig ett stort intryck och driv, för ensam att få fram en travhäst kan ta väldigt lång tid för mig, allt beror på foten, men att ha henne vid min sida och att hon ska sköta den mesta ridningen, gör att jag våga hoppas, jag vågar tro att jag klarar detta. För det skulle betyda så mycket, att få komma till mål, och visa och själv se att detta klarar jag, det skulle vara ett stort steg för mig.

Hoppas du förstår Sofia vilken stor pusselbit du är i mitt liv, du fyller upp ett rum i mitt hjärta som alltid varit tomt, men när du klev in i mitt liv så fylldes det direkt. Med dig som medhjälpare vågar jag tro, jag vågar hoppas och jag går in med inställningen att detta klarar vi.