Den bästa helgen

Jag har haft den bästa helgen på länge med den bästa Sofia. Jag tänker inte skriva ner allt vi gjort för det är en massa olika saker. Men oj vilken bra helg.
Vi har blivit som barn på nytt, jag sov över hos henne två nätter sen sov hon hos mig en natt.

Jag tror att vi är såna som skulle kunna umgås hur mycket som helst och aldrig bli less på varan, så känns det.

Otroligt hur det kan vara såhär, vi har trots allt aldrig pratat eller träffar varan på minst 10 år! Och helt plötsligt så är vi hur bra kompisar som helst, som vi alltid känt varan, och vi är så grymt lika med i stort sett allt, lite halv äckligt :P

Jag har fått upp Sofia på Delis rygg två ggr och båda två är så grymt duktiga. Normalt hade jag själv ridit in henne, då jag alltid gör det själv med alla hästar jag hållit på med. Men nu med allt problem med foten osv så vill jag ej göra för mycket, och Sofia är den jag vet jag kan lita på till 110% och veta att hon gör allt rätt. Jag skulle inte ens behöva vara där, jag är säker hon skulle klara av att rida in henne helt själv. Vi har samma tänk gällande hästarna och hanterar dem likadant.

Deli är min skatt, allt jag har och min drivkraft för att jag ska orka och fortsätta kunna drömma och aldrig ge upp. Hon gör att jag vågar hoppas, jag kommer aldrig ge upp, jag ska kämpa in i det sista. Men att lämna henne i Sofias händer är för mig inget problem, jag kan sova lugnt och känna mig trygg. Båda dom två är lika viktiga för mig!

Sen jag började umgås med Sofia har jag fått en annan syn på livet kan man kalla det. Jag ser så mycket mer positivt och jag känner mig så mycket gladare. Jag ser saker annorlunda och vissa saker har framgått mer tydligt, jag känner mer och mer att jag vet vad jag vill och vad jag kan. Hon är min drivkraft till att kämpa för det jag brinner mest för.

Jag kan säga helt ärligt att hade Sofia inte funnits vid min sida när allt hände med Challe, har jag tagit det så mycket hårdare. Men allt kändes så bra nu, jag var fast och nöjd me beslutet och ångrar inget. Men då hade jag en värdefull vän vid min sida!

Jag vet att skulle jag falla och inte orka mer, då skulle hon finnas där o göra allt för att dra upp mig, än vad som krävs skulle hon finnas där. Hon skulle kämpa för mig i motvind och i medvind.

Svårt att förklara allt, men jag hoppas alla får uppleva att ha en vän som Sofia, dom växer inte på träd!

Imorgon ska jag ta ner speedcarten till stallet, för vi ska ut o köra Deli för första gången sen "olyckan", ska bli så roligt o börja träna henne på allvar nu :D

På fredag ska vi eventuellt till Bjästa o rida ut, det blir första ridturen på många veckor och jag hoppas det går bra, för någon ridtur i månaden bara måste jag klara av. Jag tänker inte släppa det största intresse i mitt liv, det gäller bara att anpassa ridningen till det jag klarar av, om det så ska vara en skrittur i skogen 1 gång i månaden, då gör jag det, aldrig, aldrig, tänker jag sluta kämpa!

Sen finns det alltid dom som snackar bakom ens rygg och det går en massa skit hit och dit. Och JA jag har tagit bort en häst ur mitt liv, han springer på Trapalandas gröna ängar och visar vem som är kung. EN AV ORSAKERNA till varför det blev som det blev är för att jag inte kunde rida längre, rida kan jag, men inte 4-5 dagar i veckan som Challe krävde. Och han mådde inte bra av att bara gå i hagen, han blev bara olycklig. Och jag mådde dåligt varje gång jag försökte rida men allt blev bara värre. Och det tog emot nåt hemskt det jag gjorde, det var jobbigt, att min fot ska förstöra mitt liv mer och mer. Men bara för att jag fick avsluta en saga i mitt liv, så tänker jag inte avsluta mitt liv helt med att sluta helt. Att ge upp, det existerar inte hos mig, allt går om man vill, man måste bara hitta en lösning för att det ska funka för just mig.

Sen är det så tydligt vissa ggr, hade jag suttit i rullstol så hade alla förstått mina problem mer. Men nu när jag har två ben att gå med så tror alla att jag är så himla normal, och jag blir så less på det. Att det ska snackas skit om allt möjligt, det hade ni inte gjort om jag satt i tex rullstol.

Och jag ser det bara som så, dom som snackar hit o dit, det är inte jag som har problem, det är dom själva som har så enormt lite att göra så jag får ta skiten för de. Men det verkar finnas dom som är så väldans intresserad av mitt liv ibland.
Framförallt när det kommer till order häst och fot!