Fortsätta kämpa

Kvällen börjar bli sen och jag ska ta och krypa till kojs, jobbar 7-16 imorgon så.

Idag har jag och svärföräldrar slagit ner alla stolpar till andra beteshagen, så på söndag ska linan dras.
Jobbade kväll idag, åkte sen till hästarna och började med linan lite då jag inte kände mig trött, blev då även bjuden på varma mackor av svärföräldrarna, sååå goooda! Och avslutade kvällen med att springa ner till hagen och slänga mig upp på Tuvas rygg och bara njuta, det är livet!

PEPPAR PEPPAR, Tuva har ej hostat på tre dagar!

Har märkt senaste tiden när foten gått tungt, att det som verkligen håller mig vid liv är hästarna. Jag har ej ridit på flera veckor, jag håller på krypa ur skinnet, och jag måste hålla ut, och jag längtar tills jag får släng mig upp på hästryggen och bara vara mig själv.
Med mitt funktionshinder så är det hästarna som får mig kämpa. Jag har i många år tagit på mig väldigt mycket när det gäller andras hästar osv, hjälpt till, svårt att säga nej. Men idag har jag minskat rejält, jag har bara mina egna två, och jag njuter så mycket.
Jag hinner med mitt liv och med hästarna, i dom tuffa perioderna och när vindarna blåser hårt emot, så har jag dom nära och kan trösta mig emot dem.
Jag trivs så bra ihop med Challe o Tuva som jag har nu, dom ger mig allt jag behöver.
Att bara få komma ut till dom en dag när foten gör ont, klappa lite på dom och höra dem gnägga när man ropar, gör att jag orkar kämpa en dag till + lite till.
Jag har ett mål med båda dem, och det ska jag nå, än fast foten kommer gå emot mig många gånger så kommer jag inte släppa dessa mål.
Att leva ett liv med ständig smärta varje dag som är mer eller mindre varje timme är inte det roligaste livet, men att då ha något att kämpa för och säga till sig själv att detta klarar jag, då orkar man lite mer.

Jag har många gånger gett upp att få hjälp, men har fortsatt kämpa, för jag vet att händer inget, så kommer inte jag kunna hålla på med hästar sen heller då foten tar stryk av allt.
Och med dem vid min sida så måste jag kämpa, vilket jag gör nu, men utan större resultat, men jag kommer inte ge upp.

Och jag är mer och mer inne på att operera inom en snar framtid, så har jag satt ett mål för att orka kämpa mig igenom den långa rehabiliteringstiden, det är att kunna rida som vanligt igen. Inget krav på att kunna tävla eller prestera på topp, men att kunna rida mina egna hästar. Det är mitt mål för att gå in med inställningen för att veta att jag kommer bli helt återställd.

Jag värdesätter mina hästar högt, dom är mina stjärnor och ska behandlas därefter!

Nu ska jag sova, så jag orkar jobba imorgon. Sen efter jobbet, så ska jag ta mig en ridtur med Challe på lägdan som bonden ha slagit så den är alldeles plan och fin, det kan inte bli bättre, och jag läääängtar!