Känns bra nu, som om allt är på rätt väg.
Han flyttar till Solänget på lördag, har bara två mindre detaljer att fixa för att det hela ska gå i lås helt, men det blir löst imorgon.
På måndag ska Pelle sko honom så då är han redo för att börja tränas och jag längtar tills jag får sätta mig upp på hans rygg och skritta iväg i skogen och bara njuta.
Jag kan bli tårögd av att sitta ner och tänka på Challe, på alla minnen, på allt som hästprataren gett oss, på vilken tur jag hade som fick denna häst.
Han har något som gör mig så fast, så kär, som gör att minsta lilla sak kan få mig att falla ihop. Hans blick är för mig guld värd, för den säger bara snälla saker, men när jag inte pysslat om honom på länge, och kommer ner i hagen och möts av hans blick, då mår jag dåligt, för jag kan se i hans ögon vad han vill.
Via honom har jag lärt känna mig själv, via honom har jag själv blivit starkare inombords. Hela han sprider den härliga energi som gör att man känner sig älskad, att man känner sig behövd.
Jag är alltid rädd att det ska hända honom något, att det ska vara så allvarligt att jag förlorar honom, det skrämmer mig. Hans hovskada förra året gjorde mig tillräckligt rädd för att tankarna bara gick på om han skulle bli helt återställd.
Jag kräver inget av honom, bara att han finns där. Skulle han hålla men sen att allt skulle skita sig i loppen, jag skulle älska honom lika mycket ändå. Skulle han hålla men sen krascha lika fort, skulle jag älska honom lika mycket ändå, han är Challe och jag vet att han alltid gör sitt, och att han alltid ger tillbaka den värme och kärlek som man själv ger till honom.
För mig gör det inget om han bara skulle kunna vara sällskapshäst, bara jag vet att han finns där så jag kan gå o pussa honom på mulen och klappa lite på honom och visa han min uppskattning för att han alltid ställer upp för mig.
Jag är så enormt rädd om honom och rädd för att någon annan ska göra honom illa. Jag är rädd för att någon ska göra något som sätter MEN för hans liv, förstöra hans personliga individ.
Jag har väldigt svårt för att låta någon annan ta hand om honom och rida honom, hittils är det bara några få som fått sitta på hans rygg.
Och framöver ska jag dela träning osv med min klasskamrat, och där känner jag mig verkligen säker på mitt beslut att låta hon hjälpa mig med Challe.
Jag har aldrig sett henne rida eller hantera häst, men jag vet att jag kan lita på att hon är snäll med Challe och tar honom för den underbara häst han är.
Jag är väldigt noga med att inga höjda röster, ingen stress, inga hårda tag överhuvudtaget för förekomma i närheten av Challe.
För mig är det svårt att beskriva min underbara häst på 177 i mankhöjd, man måste själv få se honom och uppleva vilken härlig individ han är.
Blev mkt häst i detta inlägg, men Challe är värd en massa rader ibland :)
Han flyttar till Solänget på lördag, har bara två mindre detaljer att fixa för att det hela ska gå i lås helt, men det blir löst imorgon.
På måndag ska Pelle sko honom så då är han redo för att börja tränas och jag längtar tills jag får sätta mig upp på hans rygg och skritta iväg i skogen och bara njuta.
Jag kan bli tårögd av att sitta ner och tänka på Challe, på alla minnen, på allt som hästprataren gett oss, på vilken tur jag hade som fick denna häst.
Han har något som gör mig så fast, så kär, som gör att minsta lilla sak kan få mig att falla ihop. Hans blick är för mig guld värd, för den säger bara snälla saker, men när jag inte pysslat om honom på länge, och kommer ner i hagen och möts av hans blick, då mår jag dåligt, för jag kan se i hans ögon vad han vill.
Via honom har jag lärt känna mig själv, via honom har jag själv blivit starkare inombords. Hela han sprider den härliga energi som gör att man känner sig älskad, att man känner sig behövd.
Jag är alltid rädd att det ska hända honom något, att det ska vara så allvarligt att jag förlorar honom, det skrämmer mig. Hans hovskada förra året gjorde mig tillräckligt rädd för att tankarna bara gick på om han skulle bli helt återställd.
Jag kräver inget av honom, bara att han finns där. Skulle han hålla men sen att allt skulle skita sig i loppen, jag skulle älska honom lika mycket ändå. Skulle han hålla men sen krascha lika fort, skulle jag älska honom lika mycket ändå, han är Challe och jag vet att han alltid gör sitt, och att han alltid ger tillbaka den värme och kärlek som man själv ger till honom.
För mig gör det inget om han bara skulle kunna vara sällskapshäst, bara jag vet att han finns där så jag kan gå o pussa honom på mulen och klappa lite på honom och visa han min uppskattning för att han alltid ställer upp för mig.
Jag är så enormt rädd om honom och rädd för att någon annan ska göra honom illa. Jag är rädd för att någon ska göra något som sätter MEN för hans liv, förstöra hans personliga individ.
Jag har väldigt svårt för att låta någon annan ta hand om honom och rida honom, hittils är det bara några få som fått sitta på hans rygg.
Och framöver ska jag dela träning osv med min klasskamrat, och där känner jag mig verkligen säker på mitt beslut att låta hon hjälpa mig med Challe.
Jag har aldrig sett henne rida eller hantera häst, men jag vet att jag kan lita på att hon är snäll med Challe och tar honom för den underbara häst han är.
Jag är väldigt noga med att inga höjda röster, ingen stress, inga hårda tag överhuvudtaget för förekomma i närheten av Challe.
För mig är det svårt att beskriva min underbara häst på 177 i mankhöjd, man måste själv få se honom och uppleva vilken härlig individ han är.
Blev mkt häst i detta inlägg, men Challe är värd en massa rader ibland :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar