Kvällen har spenderats med bästa Fia, blev driven på Max sen hem till hennes lägenhet o käka och såg på film sen blev det en massa tjejsnack och sååå välbehövligt!
Kom nyligen hem och hinner inte mer än läsa några rader, skrivna av min vän och jag bröt ihop totalt. Jag vet inte vars allt kom ifrån men allt bara kom och det är äckligt när jag inte vet vars ifrån allt kommer. Jag gråter väldigt sällan, när det väl händer ja då är det inte bra..
Enda jag vet är att det är så mycket i huvet just nu, jag vet inte vars jag ska börja för att komma framåt, jag får panik i samma veva över att allt står still och det känns som att när som helst så faller allt. Jag vill ta tag i saker, men jag vet överhuvudtaget inte vilken ände jag ska börja i.
Jag är inte van att ha en vän som verkligen ser på mig och i mina ögon hur jag mår, men jag behöver det verkligen, eftersom jag sällan visar hur jag mår, om jag mår dåligt, så är det tur att det finns dom som ser det och vet om det, och som hjälper mig framåt.
- Inget har hindrat mig förut, och jag har sagt att jag ska bara tänka på mig själv nu, men jag är så rädd, rädd för att släppa taget på nåt som jag egentligen inte vet vad, det är det som känns så skrämmande
- Det tär på mig varje dag, jag engagerar mig inget längre, jag mår bara dåligt, jag vill bara att allt ska vara över nu, så jag kan gå vidare, för varje dag som går så tappar jag allt mer o mer, jag vill att det ska ske nu, samtidigt som jag är rädd för när den dagen kommer
Jag vill så gärna, glöden och kampen om att aldrig ge upp finns kvar inom mig, jag vill bara kasta mig ut och se vars jag hamnar, samtidigt blir jag rädd, samtidigt får jag panik, vilket gör allt till ett kaos
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar