Det är så mycket i mitt huvud just nu så ibland känns det som om jag håller på att bryta ihop... En blandning av glädje, stress, rädsla, nervositet, kärlek osv... Jag blir tårögd för minsta lilla sak, and I dont know why.
Mycket känns som stora frågetecken och framförallt har jag ingen aning hur jag ska lösa allt med Mr C, det är mitt största problem just nu. Han betyder allt för mig, jag är så rädd att en dag tappa honom. Bland allt jobbigt så är han den jag kan gå till för att slappna av och rensa tankarna lite och bara släppa taget om allt annat för en stund.
Min fot leker rövare just nu, när jag senast var ute och red så var det första gången smärtan kom så mycket under ridturen, jag brukar alltid känna av det mest kvällstid, men nu har det blivit värre. Och jag rider så sällan, men tydligen är det för mycket, och att få honom till start helt ensam känns väldigt långt bort just nu, jag klarar nog inte av att träna upp honom helt själv, det kommer krävas så mycket ridning. Och när foten tar mer och mer stryk av ridningen blir jag bara mer rädd...
Funderar mycket kring operation osv, men det är lång rehabiliteringstid tillbaka, vad ska jag göra med Mr C då?! För jag vill ju ha honom hos mig under tiden och efteråt, han kommer ju vara den som gör att jag orkar kämpa mig tillbaka, han kommer vara drivkraften inom mig som får mig att hålla ut.
Och mitt bland alla frågetecken har man pojkvän på sjukhuset som kanske får åka hem idag, så jag blir boende hos han ett tag för att hjälpa till med det mesta då han hoppar på kryckor och har svårt att utföra en del saker hemma, så jag är hans hjälpreda :)
Det är mycket på samma gång, men bara att ta en dag i taget.
Mycket känns som stora frågetecken och framförallt har jag ingen aning hur jag ska lösa allt med Mr C, det är mitt största problem just nu. Han betyder allt för mig, jag är så rädd att en dag tappa honom. Bland allt jobbigt så är han den jag kan gå till för att slappna av och rensa tankarna lite och bara släppa taget om allt annat för en stund.
Min fot leker rövare just nu, när jag senast var ute och red så var det första gången smärtan kom så mycket under ridturen, jag brukar alltid känna av det mest kvällstid, men nu har det blivit värre. Och jag rider så sällan, men tydligen är det för mycket, och att få honom till start helt ensam känns väldigt långt bort just nu, jag klarar nog inte av att träna upp honom helt själv, det kommer krävas så mycket ridning. Och när foten tar mer och mer stryk av ridningen blir jag bara mer rädd...
Funderar mycket kring operation osv, men det är lång rehabiliteringstid tillbaka, vad ska jag göra med Mr C då?! För jag vill ju ha honom hos mig under tiden och efteråt, han kommer ju vara den som gör att jag orkar kämpa mig tillbaka, han kommer vara drivkraften inom mig som får mig att hålla ut.
Och mitt bland alla frågetecken har man pojkvän på sjukhuset som kanske får åka hem idag, så jag blir boende hos han ett tag för att hjälpa till med det mesta då han hoppar på kryckor och har svårt att utföra en del saker hemma, så jag är hans hjälpreda :)
Det är mycket på samma gång, men bara att ta en dag i taget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar